Skadestånd i allmänhet
I det följande lämnas en redogörelse för de regler som gäller för utomobligatoriskt skadestånd d v s då parterna inte står i något kontraktmässigt (avtalsmässigt) förhållande till varandra som har betydelse för skadeansvaret. De särskilda regler som gäller skadestånd vid brott samt regler om strikt ansvar har dock brutits ut och behandlas under egna huvudrubriker. Länkar dit finns på inledningssidan till skadestånd.
Regeln att ersättning skall utgå till skadelidande från skadevållaren har gamla anor. Att skadeståndsskyldighet föreligger vid brott är ganska självklart. Inte lika självklart har det varit att skadeståndsansvar bör uppkomma så snart någon tillfogats person- eller sakskada genom annans vållande. Men redan 200 år före Kristus föreskrevs i lex Aquilia att skadeståndskyldighet förelåg då någon uppsåtligen eller genom oaktsamhet vållade skada. Den s k culparegeln. I svensk rätt började denna regel tillämpas av domstolarna sedan 1800-talet utan stöd i lag. Först genom skadeståndslagen 1972 blev culparegeln dock stadfäst i lag. Att skadestånd skulle utgå vid brott var intaget i lag långt tidigare.
Vissa kopplingar
föreligger mellan straffrätten och skadeståndsrätten. I vissa fall förutsättes
t ex att en handling skall vara brottslig för att skadestånd skall utgå. Även
försäkringsrätten och skadeståndsrätten har gemensamma anknytningar. Reglerna
för beräkning av ersättning vid personskada och sakskada är i huvudsak desamma
inom de båda regelsystemen. Trafikskador som tidigare ersatts såsom skadestånd-
må så vara att ersättning utgick från skadevållarens försäkring- ersätts nu
i de flesta fall direkt genom försäkring enligt trafikskadelagen.
De frågor som skadeståndsrätten behandlar är förutsättningar för skadeståndsansvar,
vem är skadeståndsskyldig respektive berättigad till skadestånd,
vilka skador ersättts, hur beräknas skadestånd och hur påverkar
föreliggande försäkringar rätten till skadestånd. Den följande redogörelsen
följer i stort denna disposition.
För att skadeståndsansvar
överhuvudtaget skall komma i fråga gäller att en skada verkligen har inträffat.
Oftast är det inte några större svårigheter att visa detta. Bevisbördan ligger
på den skadelidande. Till personskada hänföres inte bara fysisk skada utan även
smärta, psykiska besvär och lidande. För skadestånd gälleer i regel att skadan
vållats av någon. Innebörden av vållande skall genomgås längre fram. Att skadeståndsansvar
föereliger vid vållande genom ett aktivt handlande är ganska självklart och
som huvudregel gäller att skadeståndsansvar endast uppkommer då skada vållats
genom aktivt handlande. Den som lätt genom ett ingripande skulle kunnat hindra
person- eller egendomsskada men underlåtit detta blir enligt huvudregeln ej
skadeståndsskyldig. Någon ser t ex en person som håller på att drunkna men kastar
inte ut en livboj som ligger på kajen. Denna underlåtenhet leder inte till straff
eller sakdeståndsansvar enligt svensk rätt, annorlunda enligt fransk rätt. En
förutsättning för att skadeståndsskyldighet genom underlåtet handlande skall
uppkomma är att det föreligger handlingsplikt. Vid vållande av skada genom underlåtenhet
måste för bedömningen av skadeståndsskyldigheten således först avgöras huruvida
handlingsplikt förelåg. Handlingsplikten är således en allmän förutsättning
för skadestånd vid underlåtenhet. Handlingsplikt föreskrives i olika lagar och
författningar t ex 26§ Väglagen. Även utan stöd av lag kan undantagsvis handlingsplikt
föreligga. Slutligen må nämnas att skadeståndsskyldighet, dock inte utan undantag,
kan vara utesluten på grund av att den skadevållande handlingen skedde i nödvärn,
på grund av tjänsteplikt eller med den skadelidandes samtycke.
Enligt huvudregeln 2 kap. 1§ skadeståndslagen så skall var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada ersätta skadan, såvida inte annat följer av lagen. Uppsåt eller vårdslöshet brukar sammanfattas under begreppet culpa. Handlandet skall således vara culpöst för att föranleda skadeståndsansvar. Eftersom det räcker med vårdslöshet för skadeståndsansvar när det gäller person-eller sakskada behöver den skadelidande inte visa att skadan vållats uppsåtligen.
Svårigheten är att bedöma när ett handlande (eller ett underlåtet handlande) skall anses vårdslöst eller med ett annat ord oaktsamt, vid ansvar på grund av underlåtet handlande anväds ofta ordet försummelse för aktsamheten. Vilka krav på aktsamhet skall ställas på medborgarna? Vilka faktorer skall påverka bedömningen av huruvida ett förfarande varit oaktsamt? Denna fråga har varit föremål för mycken diskussion. Till att börja med kan konstateras att varje avsteg från en idealt tänkta aktsamheten ej innebär oaktsamhet i skadeståndslagens mening. Av tradition har man som måttststock på ett aktsamt handlande tänkt sig den aktsamhet som en bonus pater familias, den gode familjefadern, iakttar. Tyvärr ger denna regel dock inte någon större ledning i det konkreta fallet. Finns det lagstadgade föreskrifter om att ett visst beteende skall iakttas och har förskriften tillkommit i skadeförebyggande syfte innebär ett åsidosättande i regel att skadeståndsgrundande oaktsamhet föreligger. T ex en person som gått på cykelbana, där gångtrafik ej var tillåten, blev skadeståndsskyldig gentemot cyklist som blev blev skadad då han körde på fotgängaren. I avsaknad av föreskrifter får ledning i praxis sökas för bedömning av huruvida ett förfarande bör bedömas som oaktsamt. Finns ej svaret i praxis får en skönsmässig bedömning göras. De faktorer som då vägs in är hur stor risken för ev skada är, allvaret av den skada som ligger i farans riktning, möjligheten och kostnaden för att förekomma skada samt den handlandes möjlighet att inse risken för skada. När det gäller allvaret av skada tas särskild hänsyn till om det är fråga om svår kroppsskada.
Vad vi nu talat om är det handlande som kan leda till skadeståndsansvar. För ansvar förutsättes också att handlandet skall anses ha orsak den inträffade skadan. Även denna fråga kan vara svårlöst eftersom det många gånger är flera olika omständigheter som samverkar till att skada uppkommer. Den som vållats skada kanske själv genom sitt handlande medverkat till den eller någon annan person kan ha inverkat på händelseförloppet. Dessa frågor kommer att behandlas i nästföljande avsnitt.
Som tidigare nämnts
måste det culpösa förfarandet anses vara orsak till inträffad skada för att
skadeståndsskyldighet skall föreligga, således ett orsakssamband mellan handlandet
och uppkommen skada. Man säger att det skall råda kausalitet mellan handlingen
och skadan.Att händelse A orsakat en annan B kan ses på två sätt. 1) Händelsen
A är en nödvändig och tillräcklig förutsättning för att B skall inträffa.
2) Händelsen A är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att B
skall inträffa. T ex en person ger i första fallet någon en dödlig dos av gift
och i andra fallet ger två personer var för sig hälften av den dödliga dosen.
Vardera personen kan tänkas hävda att han inte orskat personens död. Enligt
svensk rätt gäller dock för skadeståndsansvar att den skadeorsakande handlingen
endast behöver vara en nödvändig förutsättning för skadan. Handlingen behöver
inte ens vara huvudorsaken till den inträffade skada. Har flera personer på
olika sätt orskat skada genom culpösa handlingar som var och en utgjort nödvändiga
förutsättningar för den uppkommna skadan blir var och en solidariskt ansvariga
för skadan gentemot den skadelidande. En anna sak är sedan hur de skall svara
för skadan sinsemellan och då kan ansvaret fördelas dem emellan i förhållande
till vars och ens bidrag till skadan. Solidariskt ansvar för en skada uppkommer
också om flera personers hanlingar var för sig utgör tillräcklig förutsättning
för skadans inträffande eller om flera medverkar till en skada, t ex två misshandlar
gemensamt en tredje person.
Av ovan gjorda framställlning framgår att skadeståndsansvaret skulle kunna sträcka sig ganska långt om det vore tillfyllest med ett kausalt samband mellan handlingen och skadan. Man kan föreställa sig att en person är på väg till en anställningsintervju genom en persons vårdlösa bilkörning får sina kläder så nedstänkta att han måste återvända hem för klädbyte, missar anställningsintervjun och en därmed en förmånlig anställning. Den missade anställningen har orsakats av bilistens vårdslösa handling. Men de flesta skulle nog ändå ej anse att skadestånd bör utgå för den missade anställningen men väl för de förstörda kläderna. En handling ger ofta upphov till en kedja av efterföljande händelser. Det är därför nödvändigt att dra en gräns för hur långt ansvaret skall sträcka sig i orsakskedjan. Ett närliggande problem är att någon uppträder vårdslöst och skada inträffar till följd härav utan att vårdlöshten i och för sig ökade risken för att den inträffade skadan skulle uppkomma. Som exempel på det senare brukar anföras att en kusk somnar, hästen tar fel väg och passageraren träffas av ett blixtnedslag. Att kusken somnade är uppenbarligen orsaken till att passageraren träffades av blixten. Men att göra kusken ansvarig för detta vore inte rimligt.Annorlunda skulle det ställa sig om passageraren kommit till skada genom att kusken kört i diket på grund av att han somnade. Det räcker således inte med ett kausalt samband mellan det vårdslösa handlandet och skadan utan skadan skall också vara en adekvat följd av handlandet. Ökar inte skaderisken på grund av det vårdslösa beteendet är skadan ej en adekvat följd av vårdslösheten. För att skadan skall anses vara advekvat skall den dessutom varit påräknelig även om inte sannolikheten för skadan i och för sig behöver vara så stor. Huruvida skadan skall anses vara påräknelig skall bestämmas utifrån den utredning som i efterhand kan ske med beaktande av alla kända faktorer. Huruvida skadevållaren hade kännedom om dessa eller ej påverkar inte adekvansbedömningen. Vad han insett eller bort inse har därmed betydelse för bedömning av huruvida han varit culpös.
Huvudregeln för
skadeståndsansvar vid person-och sakskador är således sammanfattningsvis att
den som vållat skada genom culpöst handlande skall då det råder adekvat kausalitet
mellan handlandet och skadan ersätta skadan. Vi bortser då från strikt ansvar,
särskild lagreglering inom vissa områden t ex trafikskador och s k principalansvar,
d v s där annan än skadevållaren t ex arbetsgivaren blir ansvarig för skadan.
Är den skadevållande handlingen brottslig utgår ersättning också för ren förmögenhetsskada
dvs utan att person-eller sakskada ägt rum.
Den som drabbas
av sakskada kan många gånger få ersättning genom någon sakskadeförsäkring, tex
hemförsäkring. Försäkringsbolaget övertar då skadeståndsfordran gentemot skadevållaren.
Om egendom skadas genom någon utomstående således ej famlijemedlem kan skadan
bli ersatt genom dennes ansvarsförsäkring. Vid sakskador i samband med t ex
motorfordonstrafik gäller vissa särskilda regler som tidigare anförts. Vid sakskada
på grund av brott finns vissa dock begränsade möjligheter att få ersättning
enligt brottsskadelagen. Som huvudregel gäller att den som vållat sakskada skall
ersätta denna, i vissa fall kan annan t ex arbetsgivare bli ansvarig.
I det följande lämnas en redogörelse för vilka förluster som skall ersättas
enligt skadeståndslagen vid sakskador och principerna för värderingen av skadan.
Enligt skadeståndslagen
5 kap 7§ omfattar skadestånd i anledning av sakskada ersättning för
1. sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning,
2. annan kostnad till följd av skadan,
3 inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet.
Som i föregående
avsnitt sagts så skall skadorna vara kausala och adekvata. Den grundprincip
som gäller är att den skadelidande genom skadeståndet skall sättas i samma ekonomiska
situation som om skadan inte intäffat.
- Vid totalskada å en sak skall värdet således ersätta. Nu kan olika
värden tänkas, vad saken köpts för, återanskaffningspriset vid skadetillfället
eller försäljningspriset eller det värde ägaren vill åsätta saken med hänsyn
till dess affektionsvärde, den kanske gått i arv flera generationer eller erhållits
som gåva under sådana förhållanden att den är ett kärt och därför oersättligt
föremål.
- Huvudregeln för värdering enligt svensk rätt anses vara återanskaffningsvärdet
med skäligt avdrag för ålder och bruk. Det affektionsvärde saken kan ha för
ägaren ersättes i princip inte. Det nämnda värdet överstiger i regel vad som
skulle ha erhållits vid en försäljning. Det må nämnas att den skadelidande inte
är skyldig att göra någon återanskaffning för att få ut skadeersättningen eller
sedan denna betalts ut. Vid försäkringsfall kan ersättning i vissa fall utgå
för nyanskaffningsvärdet, tex fullvärdesförsäkring mot brand på byggnad och
då förutsättes att ny byggnad uppföres. Vid skada å t ex varulager i en butik
kan skadeersättningen bestämmas till försäljningspriset som är höger än inköpspriset.
I vart fall gäller detta om varorna kan antas kunna blivit sålda inom kort tid
efter skadan och återanskaffning inte kunnat ske omgående. Skadeersättning avsende
tillgångar i mervärdesskattepliktig rörelse bestämmes exklusive moms i motsats
till vad som gäller t ex då privategendom skadas.
- Då en sak ej blir totalskadad finns två olika metoder för beräkning
av skadeersättningen. Ersättningen kan antingen bestämmas till återanskaffningsvärdet,
som vid totalskada, med avdrag för den skadade egendomens restvärde eller till
kostnaden för reparation med tillägg för värdeminskning, d vs skillnaden i sakens
värde före skadan och det lägre värde den kan ha efter skadan och reparationen.
Huvudregeln är att skadeståndet bestäms enligr det alternativ som är förmånligast
för den skadeståndsskyldige.
- Annan kostnad till följd av skadan. Förutom ersättning för själva skadan
på saken är den skadelidande berättigad till ersättning för olika kostnader
som uppkommit i anledning av skadan, t ex stilleståndsersättning, resor
i samband med reparation etc. Även hinder i nyttjandet kan grunda ersättning.
Inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet till följd av skada
å egendom ersättes också. Det må slutligen nämnas att prövningen av nu nämnda
ersättningar sker ganska restriktivt. Det åligger den skadelidande att visa
att begärda ersättningar är skäliga och att han vidtagit de åtgärder som varit
möjliga för att begränsa skadeeffekterna.
De flesta personskador och särskilt då de allvarliga uppkommer i trafiken och på arbetsplatser. Som tidigare nämnts ersättes personskador till följd av trafik enligt trafikskadelagen. Arbetsskador ersättes genom arbetsskadeförsäkring och avtalsförsäkring, TFA.
Skadestånd vid
personskada kan inte ses åtskild från ersättning från försäkringar. Utgående
försäkringsersättningar skall nämnligen i de flesta fall avräknas från skadeersättningen.
Försäkringsersättning utgår oavsett om någon culpöst vållat skadan och även
om någon visas ha vållat skadan uppsåtligen blir han inte ersättningsskyldig
gentemot den som betalat ut försäkringsersättningen; detta gäller t ex sjukersättning
från allmän försäkring.
5 kap 1 § skadeståndlagen skiljer mellan tre olika typer av sakdestånd vid personskada
1 Sjukvårdskostnader
och andra utgifter
2 Inkomstförlust
3 Sveda och värk, lyte eller annnat stadigvarande men samt oägenheter i övrigt
till följd av skadan.
Vid skada på grund
av brott kan dessutom ersättning för lidande på grund av kränkning utgå enligt
1 kap 3 § skadeståndlagen;se vidare under skadestånd
på grund av brott
Sjukvårdskostnader
m m .
De flesta kostnader för sjukvård ersättes genom allmän försäkring. För de
kostnader som ej ersättes enligt allmän försäkring eller genom privat olycksfall-
eller sjukförsäkring är skadevållaren ersättningsskyldig förutsatt att utgifterna
varit nödvändiga. Den skadade kan både vid akut sjukdom och och vid invaliditet
drabbas av andra utgifter än för sjukvårdskostnader, t ex för resor, vistelse
på kurort, anpassning av bostad etc. Sådana utgifter är skall ersättas liksom
även i viss utsträckning anhörigas kostnader.
Inkomstförlust
Ersättning för inkomstförlust kan avse inkomstförlust under förfluten tid
eller för framtida inkomstförlust.
När det gäller inkomstförlust för förfluten tid, vilket i regel är under den akuta sjukdomstiden, kan man i regel ganska säkert beräkna vilken inkomst den skadade skulle haft om skadan ej intäffat. Från ersättningen som skadevållaren skall utge avgår den inkomst den skadelidande uppburit från allmän försäkring, sjuklön eller avtalsgruppförsäkring. Är den skadade placerad i för låg sjukpenningsklass, d vs han har inte anmält rätt inkomst får den skadade själv bära den förlusten. Även den som gått miste om semester kan få ersättning . Även en husmor kan få ersätttning för det arbete hon blir oförmögen att utföra i hemmet på grund av skadan. Blir den som studerar skadad och studierna därmed försenade kan enligt praxis ersättning utgå för det inkomstbortfall som uppkommit till följd av att inträdet på arbetsmarknaden försenats.
Ersättning för
framtida inkomstförlust ersättes genom livränta eller genom engångsbelopp.
Ersättning som är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning skall
utgå som livränta om icke särskilda skäl talar däremot. Ersättning kan även
ske genom livränta jämte engångsbelopp. Vid bestämmande av ersättning för framtida
inkomstförlust göres en individuell bedömning av vilken inkomst den skadade
skulle ha uppnåt om han inte skadats. Från ersättning för förlorad framtida
inkomst avräknas t e x vad som kommer att utgå på grund av obligatorisk försäkring
enligt lag om allmän försäkring, lag om arbetsskadeförsäkring, och liknande
förmån. Vad som utgår från frivillig sjukpenningförsäkring avräknas ej. Sjuklön
eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställning avräknas också.
Dagpenning och invaliditetsersättning från individuella sjuk- eller olycksfallsförsäkringar
avräknas ej. ej heller ersättning ur kollektiva olycksfallsförsäkringar som
inte tecknats på grund av kollektivavtal. De nu angivna avräkningsreglerna är
inte uttömmande.
Sveda och värk
Ersättning för utgifter och inkomstförluster avser ersättning för ekonomisk
skada. Ersättning för sveda och värk utgör s k ideelt skadestånd. Även ersättning
för lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt utgör ideellt
skadestånd. Ideellt skadestånd utgör ej skattepliktig inkomst. Ersättning för
inkomstförlust skall upptas till beskattning. Ersättning för sveda och värk
avser ersättning för lidande under den akuta sjukdomstiden. Lidande på grund
av smärta, fysiskt obehag , oro och ängslan. Ersättning för lyte och men avstår
bestående besvär efter den akuta sjukdomsperioden. Enligt svensk praxis är ersättningsbeloppen
för sveda och värk relativt låga. Ledning hämtas ofta ur de tabeller och riktlinjer
trafikskadenämnden tillämpar.
Trafikskadenämndens
cikulär ang ersätttning för sveda och värk.
Lyte och men samt olägenheter i övrigt
Den som vållats bestående skador får i första hand ersättning för inkomstförlust,
se ovan. Därjämte har den skadade rätt till ideell ersättning för sina kvarstående
skador. Det kan vara fråga om ärr, förlust av någon kroppslem t ex ett finger,
nedsatt rörlighet, dövhet etc. Ersättning utgår i förhållande till den medicinska
invaliditet som skadan innbär. Vid sk maximalskada 100 % invliditet utgör ersättningsbeloppet
ca 700 000 kr (1996). Utgående ersättning är också beroende av den skadades
ålder. 50 % invaliditet för en 25 åring taxeras t e x till ca 225 000 kr, för
en 50 åring till ca 170 000 kr och för en 75 åring till ca 70 000 kr. Trafikskadenämnden
har utarbetat tabeller för ersättningsnivåer vid olika grad av invaliditet och
ålder.
Allmänna
skadestånsrättsliga regler
Produktansvarslagen
Skadeståndslagen